Julbordstider.
– Jag vill ha fett! Kan jag få ditt fett?
Så lät det på julafton hemma hos oss för ett par år sedan. Min dotter var nämligen inte rädd för julbordets fröjder när hon var lite yngre. Hon älskade den farliga läckert vitglänsande kanten på julskinkan. Det hade hon gemensamt med min morfar, en man från Finnskogarna med världens vackraste, starkaste och största händer. Han berättade för mig hur han låg på huggning ute i storskogarna i Orsa Finnmark på 30- och 40-talen. Det var kallt, minus 40 grader, och de sov i enkla timmerstugor med jordgolv.
– När man vaknade på morgonen så hade håret frusit fast i väggen, berättade han.
Då är det bra med fett. Han älskade »amrikannskt fläsk«, torrsaltat sidfläsk med monumental fettrand och en liten strimma kött. Morfar åt det på knäckemackan i tjocka skivor sedan han först noggrant skurit bort den lilla köttstrimman. Det var andra tider. Skära bort fettranden, vilket trams. Fett, det var njutning det.
Egentligen är den ju ganska harmlös, men jag har sett många rysa av vämjelse när fettkanten kommer på tal. Den har liksom blivit själva sinnebilden av det kläggfetiga på julbordet.
För att gå till botten med detta lipida spörsmål gjorde jag en liten enkät bland vänner och bekanta på Facebook. Och vilken respons. Det finns massor av människor därute som har väldigt starka åsikter om julskinkans vitaste del. Kön är en avgörande faktor. Av kvinnorna var det nästan 90 procent som sade sig rata fettkanten i alla lägen.
Louise Weibull är en perfekt talesperson för sitt kön. Hon skriver:
»Absolut inte fettkanten. Hoppar hellre på ett trubbigt svärd ;) !!!!!!!!!!!!!«
När jag igår frågade min dotter vad hon tyckte om fettkanten visade det sig att hon med åren har ändrat uppfattning och sällar sig till majoriteten av sina medsystrar.
– Nej usch, då blir man ju fet.
Männen är betydligt mer kluvna i frågan. Men, hör och häpna, nästan 60 procent äter fettkanten.
En som halvt givit upp jakten på kilona och blivit fettkantsentusiast är Lars In de Betou.
»Jag äter fettkanten. För varje år som går så äter jag mer och mer fettkant«, skriver han.
Varje år smäller svenskarna i sig 7 600 ton julskinka, varav 600 ton på krogen. I snitt 10 procent av skinkan är fettkant. Med utgångspunkt från ovanstående enkät visar det sig att 70 procent av fettkanterna åker rätt ner i sophinken. Det blir 532 ton prima grisfett som får respass direkt utan att passera vare sig mun eller tarm.
Vilket resursslöseri. Vi slänger för mycket mat.
Det vore kanske bättre att äta mindre och sätta lite fettkant på tillvaron i stället. På morfars vis.
Åsikterna haglade in om julskinkans fettkant i Facebookenkäten. Motståndarna som oftast höll sig korta och kärnfulla försökte övertrumfa varandra i nedsättande omdömen. Många utropstecken blev det. Här är ett axplock:
“Nej det skulle aldrig falla mig in, fettkanten ger mig kväljningar”, skriver Hanna Öhman.
“Äter aldrig fettet... isch... :-)”, skriver Anders Pemer.
Och kärnfullare blev det:
“Näeeee. Aldrig:/”, skriver Karin Eriksson.
“Den ska bört!”, skriver Camilla Erlandsson.
“Äter inga fettkanter. Bläää!”, skriver Åsa Carlsson.
Det fanns till och med de som inte bara dissade fettkanten utan hela fenomenet julskinka:
“Tycker egentligen inte om julskinka över huvud taget, men skulle aldrig sätta i mig fettkanten!”, Skriver Restauratörenmedarbetaren Gustaf Brickman.
Oscar Almén hade mer visuella invändningar: “Fettkanten går fetbort. Dock inte på grund av fettet utan för att den ser så läbbig ut.”
Jenny Lindblad blottlade ett stort gastronomiskt dilemma: “Nej, jag lägger ner stor omsorg på att skära bort den snyggt och EXAKT efter kanten på köttet. Tänker alltid på att det innebär att jag skär bort själva griljeringen med senap men har dock aldrig prövat att skära bort fettet innan och lägga panering direkt på den köttiga delen. Inbillar mig nog att hela skinkan tar smak i alla fall.”
En något udda jämförelse gjorde
Det fanns även en och annan som var tvehågsen, där ibland Mikael Lindblad: “Kanten slinker väl ned någon gång men oftast river jag av den. Troligen kring 75% av inmundigandet sker kantlöst.”
Magdalena In de Betou gjorde en summering av familjehållningen till fettkant. Där just det feta i fettkanten spelade en avgörande roll:
”Magda - skär bort allt ( är rädd för att bli fet fast jag redan är det)
Putte - Skär bort lite ( är rädd för bukfetma fast han knappt har nån)
Samuel - Äter allt och mycket ( älskar allt som är fett, sött och salt, är smal)
Arthur - Skär bort allt( är rädd för att bli fet eftersom han brås på mamma)
Sara - Äter allt (äter helst en kost som endast består av protein och fett, vet inte vad fetma är).”
Fettkantsälskarna var betydligt färre men bredde gärna ut sig om sin böjelse för vitt grisister.
“Självklart äter jag fettkanten på skinkan. Den lilla strimman av fett förhöjer smaken på den övriga skinkan på samma sätt som smör i en sås. Dock äter jag inte fettkanten separat. Ni som tar bort den bör också, i konsekvensens namn, ta bort majonnäsen på McFeast och äta smörgås utan smör.”
Lite tips bjöd
Den mikroskopiskt lilla gruppen kvinnliga fettkantsälskare hade en stark talesperson i Eva Cruslock. Hon nöjde sig med att konstatera: “JA! Den är ju godast.”
Matskribenten
KONTAKTA OSS:
