Claes och Sara i mångfaldens tjänst

Claes Schmidt

Receptionisten ber mig sitta ner och vänta på Claes Schmidt.

– Han sitter i telefon. Jag ska faktiskt gå upp och säga till honom. Man vet aldrig hur länge han pratar nämligen.

Så kommer Claes. Solbränd efter en fjällvandring.

– Jag är faktiskt väldigt förvånad över att jag inte har någon träningsvärk, vi gick ju flera kilometer om dagen. Ska vi sätta oss i restaurangen och prata lite?

Bland ljusröda dukar på ett storschack-rutigt golv känns det ödsligt i den enorma tegelbyggnaden. Personalen larmar på och regnet piskar mot glastaket.

Claes Schmidt och hustrun Anita Schmidt har ägt driftbolaget för Slagthuset i 15 år. Claes är marknadschef och nöjes-producent, eller chef för »hitte-på-avdelningen« som han själv säger.

– Reklam är det roligaste man kan ha med kläderna på.

Claes har inget tålamod för att administrera. Det tålamodet har däremot Anita Schmidt, som är ekonomichef. Så fort det handlar om årtal och siffror ser han på mig och säger något i stil med:

– Den frågan är ju jättesvår. Men jag kan fråga Anita. Min hustru är perfekt på sånt.

Han talar lugnt och eftertänksamt. Samtidigt är det ont om pauser. Det är svårt att hinna ställa en fråga mellan meningarna. Särskilt när ämnet engagerar. Nattklubben på Slagthuset är ett sådant ämne.

– Jag är för gammal för att driva nattklubben. Men jag är intresserad och engagerad i att på Slagthuset ska alla vara välkomna och det får inte förekomma kränkningar.

Personalen utbildas i bemötande, mångfald och i diskriminerings-lagstiftningen. De för loggbok om vad som händer på nattklubben. Mångfaldspolicyn som tagits fram tillsammans med personalen ska inte ligga och damma, utan gälla både personal och gäster.

För Claes är det otroligt viktigt att det inte sorteras i kön till nattklubben.

– Alla som sköter sig är välkomna. Och visst har vi fått höra, både från andra i branschen och från myndigheter, att så kan man inte göra. Men jag ser inget alternativ. Det gamla systemet funkar inte på det nya Sverige.

Att inte välja bort vissa grupper i krogkön verkar ha kostat. Publiken är långt ifrån lika stor som för tio–tolv år sedan när klubben drog 5 000 gäster per helg. Förra året var siffrorna väldigt låga, i år har det börjat klättra uppåt med runt 3 000 gäster per helg.

– När besökssiffrorna var som lägst gick vi ut och frågade varför. Vi fick veta att det var för många »utlänningar« på Slagthuset och att andra gäster kände sig osäkra. Men våra gäster var ju inte utlänningar. Det här var ju svenskar och svenskar ser ut på alla möjliga sätt i dag. Detta var inget unikt för Slagthuset, så här ser Malmö och Sverige ut. Vi måste ju börja vänja oss vi det. Vi hade bestämt att vi inte skulle hålla på och rensa i kön. Vi driver ju en samlingslokal, och den ska vara öppen för alla. Alla som följer våra regler. Och nu börjar det märkas, att våra gäster känner sig trygga och gärna kommer tillbaka.

Det var varit svårt att hitta bra vakter.

– De kanske står på ett ställe och nekar en människa, och så ska de släppa in samma person här. Det blir en konstig situation för en del.

Claes tycker inte att det är så konstigt att det då och då blir gruff inne på nattklubben. Enligt honom är det lätt hänt när människor med olika bakgrund, från olika länder och med olika tankesätt samlas. Men de många polisanmälningarna om händelser kring nattklubben, som i sin tur leder till de många notiserna i lokalpressen, handlar enligt Claes om arbetet med nolltolerans. Det vill säga att alla som bryter mot lagar och regler ska polisanmälas. Under rubriken Individfrid arbetar personalen med alla besökares rätt till sin egen kropp.

Alla som går in på klubben filmas, alla visar leg och alla går genom en metalldetektor.

– Vi menar att mycket polisanmälningar är ett tecken på att vi är tydliga, upprätthåller lag och ordning i huset. Vi låter ingenting passera och vi vet att våra gäster tycker att det är bra.

De många polisanmälningarna har inte varit enbart uppskattade från myndighetshåll.

– Men har man en tydlig värdegrund behöver man aldrig tveka. Vi vet vad vi gör och vi är övertygade om att vi gör rätt.

Claes är övertygad om att alla andra vägar är omöjliga. Dessutom olagliga från diskrimineringssynpunkt. Trots noggrannheten har Slagthuset anmälts två gånger, till HomO och till DO, och friats mycket tack vare noggrannheten med att dokumentera vad som händer på klubben.

– Det handlar också om mig själv. Jag har blivit särbehandlad i kön, jag har blivit kränkt och inte fått komma in, för att jag är transvestit. Jag kräver utrymme åt Sara i samhället. Då måste jag ju ge andra utrymme.

Claes Schmidt önskar att det där med att han då och då är Sara Lund inte var en sån jäkla big deal längre. Att Sara inte skulle vara så mycket mer kontroversiell är en golfbag eller en dykardräkt. Vi talar om att inte ta upp att Claes är transvestit alls. Bara visa bilderna. Här är Claes. Här är Sara. Och inte kommentera det. Eller skriva om det som att det är helt självklart. Men Sara är fortfarande en big deal. Det är väldigt få som är öppna med sin transvestism i Sverige. Bara några dagar innan jag träffar Claes och Sara råkar jag avlyssna en fikadiskussion som handlar om just honom, ett aktuellt samtalsämne medan Pridefestivalen pågår.

En person säger:

– Jag har extremt svårt att förstå det där, den driften.

En annan säger något om att transvestiter får henne att tänka på snuskiga saker. Och så kommer kommentaren om Claes fru Anita, som avslöjade och accepterade Sara 1989.

– Jag skulle nog skämmas.

Men när Anita avslöjade Sara i slutet av 80-talet (»hon var bortrest och jag transade så det stod härliga till där hemma, och så kom hon hem lite tidigare«) reagerade hon inte med skam. Hon blev arg. Inte över att Sara fanns, utan över att Claes inte berättat om Sara. Så nu fick han lova att lögnerna var slut. Anita hade ju först trott att parfymdoften i sängen och strumpyxförpackningen i papperskorgen kom från en annan kvinna.

Claes skämdes länge över sig själv. Skam känns egentligen som ett lättvikstord i sammanhanget. Han såg sig själv som ett freak, en pervers och defekt människa. I 20-årsåldern ville han dö. När han träffade Anita efter en spelning blev allt ljusare. Men längtan att klä om bestod.

Nu vet de flesta om att Sara är en del av Claes. Och att det inte betyder att Claes vill vara kvinna. Han vill kunna använda sig av ett kvinnligt könsuttryck. Claes är alltid en man. En heterosexuell man. Som är transvestit.

Dagen efter mötet på Slagthuset står jag och väntar utanför Savoy Hotel på Sara Lund. Vi ska åka gemensamt till en föreläsning för Kyrkans Unga som samlats i Kristianstad. Och där kommer Sara farandes, i en silvermetallic-färgad bil, iklädd röd läderjacka och vita jeans.

Sara pratar under bilresan, jag lyssnar. Samma röst, nya bröst. Orden handlar om mångfald, om ett Sverige som måste vakna upp och se olikheterna som vår möjlighet att utvecklas. Om att skippa antingen-eller-tänkandet.

– Den största orättvisan är att behandla alla lika.

Den fördomsfulle som godkänner sina fördomar är förloraren. »Jag har ju inga fördomar, men« är ett idiotiskt sätt att börja en mening enligt Sara. Hellre då erkänna sina fördomar och utmana dem. Den som skrävlar om hur bögar eller transvestiter är i fikarummet riskerar alltid att såra en anställd eller en potentiell kund som tigande ser ner i kaffekoppen. Dessutom framstår den som talar nedsättande om andra som en idiot, som man inte vill jobba med.

Jag lyssnar. Och vänjer mig vid att det är Sara där bredvid mig. Som samtidigt är Claes. Under sina föreläsningar brukar Sara några minuter in i programmet fråga:

– Har ni glott färdigt?

Efter några timmar känns Sara lika självklar som Claes. Men jag funderar över hur jag är när jag är med Sara. När tekniken strular innan föreläsningen kommer jag på mig själv med att lägga mig i och be teknikern att hjälpa Sara. Hade jag lagt mig i på samma vis om det var snaggade marknadschefen Claes som stod där framme, utan tofsen, sminket och bysten? Teknikern tittar i marken i närheten av Sara, verkar knappt komma ihåg vad en sladd är.

Ett 60-tal unga människor sitter bänkade när föreläsningen börjar. De utmanas och gör värderingsövningar. Skrattar. Temat är ungefär detsamma som vi haft i bilen. Det visar sig att vi har haft fördomar, Sara och jag. Kyrkans unga verkar vara mindre konservativa än vad vi hade föreställt oss. Stämningen är lugn och tillåtande.

– Jag har burit kjol på två distriktsårsmöten, säger en kille i publiken efter någon timme. Snabbt, men ändå som en självklarhet.

Claes visste redan i femårsåldern att han var annorlunda, får jag veta på hemväg från föreläsningen.

– Jag kan inte beskriva det konkret, men jag minns att jag drogs till mina systrars kläder.

Sara ser fundersam ut.

– Kanske såg jag att min mor behandlade mina systrar på ett annat sätt. Kanske längtade jag efter att bli behandlad som de blev.

Fast så fort Sara har sagt de där orden ser jag att den förklaringen är alldeles för enkel. Och kanske är det heller inte viktigt. Som Claes säger:

– Måste vi förstå allting?

Sara är en del av Claes. Så är det bara. Claes behöver Sara för att må bra. Ungefär som att andra behöver klä på sig en dykardräkt eller en golfbag. Fast så enkelt är det inte heller. Det är mer som ett sug.

– Jag tror att Sara har varit min räddning på något sätt. Jag har ju ett väldigt stressigt jobb. Men jag har aldrig haft magsår, aldrig gått in i väggen. När jag har mått dåligt, har jag klätt om. Då händer det någonting. Genom att förändra mitt yttre kan jag påverka mitt inre. Jag blir lugn och mår bra.

Sara har blivit en offentlig del av Claes, kanske mer offentlig än Claesdelen, tack vare föreläsningar och stand-up.

– Sara har ju till och med ett jobb och tjänar egna pengar.

Skammen och smygandet är historia. Sara har en snygg tuff garderob i stället för den felsittande undangömda. Det händer att Sara och Anita går på fest tillsammans. Men inte på bröllop.

– Jag vill inte stjäla fokus från brudparet.

Men att vara Sara får inte bli ett måste. Då försvinner ju den där känslan. Claes lovar aldrig att det är Sara som ska komma till en föreläsning, även om det förväntas. Vissa dagar kommer inte Sarakänslan. Precis som att alla kläder inte lyckas locka fram Sara.

– Min hustru eller någon annan kan ju tycka att det här eller det här skulle passa Sara. Men det är inte alltid det fungerar. Ibland kommer inte Sara fram. Då är det bara Claes i peruk.

Ibland är Sara på Slagthuset, men för det mesta är det Claes som går till jobbet som marknadschef. Och det finns ingen beräkning, det är inte så att vissa frågor funkar bättre att ta upp som Sara än som Claes. Han har inte märkt av att han blir bemött på något annat sätt från branschen.

– Krogbranschen har jag aldrig varit så inne i. Jag är ju mer en del av showbranschen. Därifrån har reaktionerna varit jättepositiva.

Egentligen fick han inte så många reaktioner alls när han gick ut och berättade om Sara 2003. Claes kände sig nästan löjlig eftersom han och Anita hade haft fördomar om att hela livet skulle vändas ut och in och upp och ner.

Claes mamma hade passerat 70 år när han vågade berätta för henne om Sara. Hennes reaktion blev:

– Jag älskar alla mina barn. Oavsett om de är pojkar eller flickor.

När jag sitter på tåget norrut igen kommer en femåring fram och frågar mig:

– Är du en flicka eller pojke?

– Flicka, säger jag i min korta frisyr och ganska bylsiga kläder.

Femåringen skriker:

– Ahhh! Det var en flicka! och springer tjutande iväg med sin kompis.

Jag funderar över hur otroligt viktigt det verkar vara. Att bestämma sig för kvinna eller man. Antingen eller. Jag tänker på frågan som Sara ställde innan vi skiljdes åt:

– Hur många transvestiter känner du?

Svaret blev:

– Jag vet inte.

Jag har ju faktiskt ingen aning. Minst en, nu då. Antagligen fler.