När jag växte upp på sjuttiotalet serverade min mamma lever minst en gång i veckan. Vi bodde dessutom i ett hål i marken och fick gå upp en timme innan vi gick och lade oss för att äta sten till frukost. Det är ungefär så som i den kända Monthy Python-sketchen det känns när jag minns de dagar jag förväntades äta lever till middag.

»Jag tycker inte om lever«, sa jag varje gång vi fick lever.

»Men det gör jag«, svarade min mor. »Vill du äta något annat får du laga din egen mat.«

Och eftersom jag vägrade att äta lever oavsett om den var mald, stekt eller stuvad så tog jag henne på orden och började laga min egen mat.

Med lite perspektiv kan jag erkänna att den kulinariska nivån på mina maträtter var tämligen låg. Men som sexåring med makt att skapa exakt den mat jag ville äta kände jag mig som en mästerkock på en lyxrestaurang där jag med finess ställde fram den ena odödliga matkreationen efter den andra. Till exempel stekt Skogaholmslimpskiva med stekt ägg, generöst spritsad med ketchup.

Mina syskon ifrågasatte min simpla smak och kulinariska konst men deras tråkningar tolkade jag bara som syskonkärlek. Att patentsmörgås anses vara en simpel folklig rätt och därmed inte något man ska lyfta fram bland sina favoriträtter har jag inte förstått förrän i vuxen ålder.

Numera äter jag gärna stekt lever speciellt tillsammans med ett gott Chiantivin, som Hannibal Lector gör: »Ft-ft-ft-ft-ft«. Samtidigt har jag kvar min fäbless för folkliga maträtter som grynkorv, stekt strömming, hamburgare, kebab, pizza och langos. Langos – friterat bröd med riven ost, kaviar och gräddfil, sylt eller socker. Med andra ord som om den skapats av en sexåring som vägrar äta lever. Jag lärde mig gilla rätten på Vattenfestivalen i Stockholm 1992 och har förgäves sökt efter ställen i Stockholm som serverar den i dag. Langos blev på kort tid så folklig i Sverige att den förpassades till det folkligaste av folkliga man kan tänka sig: Festivaler. Men jag vädrar morgonluft. Det är i lågkonjunktur som bredden tar över. Lyxrestauranger görs om till brasserier, Dramaten sätter upp pjäser av folkliga tv-underhållare och snabbmatsrestauranger skär guld med täljkniv. Det är nu, till alla snobbars fasa, som det folkliga blir norm. Patentsmörgåsar blir plötsligt inne och kanske, om jag har tur, kan jag köpa en langos utan att behöva åka till Kopparbergs Marknad eller Göteborg.