Det var under samma era som Sverige stannade upp när Ingemar Stenmark kastade sig ut för pisterna i världscupen och alltid vann med flera sekunder – efter att ha legat sist efter första åket. Det var också då Melodifestivalen hette Schlagerfestivalen och gick av stapeln en gång om året. Jag kanske minns fel, men jag tror att det även då diskuterades huruvida det var möjligt att tävla i musik. Hur kan man tävla i något som bara handlar om tycke och smak?
Artikeln fortsätter under annonsenDenna fråga hamrade rytmiskt i mitt huvud när jag för ett par veckor sedan hade förmånen att avnjuta Tommy Myllymäkis tävlingsrätt till Bocuse d’Or Europe, också kallat EM i matlagning. Tommy ska även representera Sverige i VM-finalen nästa år. Så, där satt jag i Menigoköket med ett gäng experter från köttbranschen och det enda jag kunde tänka på var om matlagningstävlingar bara handlar om tur. Men det sa jag inte. I stället frågade jag Tommy Myllymäki ifall man kunde beställa hans utsökta fiskförrätt och sagolika kalvhuvudrätt på någon av hans restauranger Den Småländska Kolonin eller Julita Wärdshus. »Nej!« Svaret kom blixtsnabbt och jag såg i Tommy Myllymäkis blick att han tyckte att det var en idiotisk fråga. Att förbereda sig för en matlagningstävling på den här nivån kräver månader av förberedelser och träning. Att ställa upp i Bocuse d’Or är en satsning som kostar miljoner, berättade Tommy.
Jag kände mig som Agne Jälevik, tror jag det var, när han efter att Ingemar Stenmark kört upp sig från en sistaplats för att till slut vinna slalomtävlingen i Garmisch Partenkirchen 1980, skrek i mikrofonen. »Vilket fantastiskt åk, Ingemar!«, »Nu har du verkligen haft turen på din sida, eller hur?«
»Javisst har jag haft tur, och det konstiga är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag«, svarade Ingemar.
Detsamma gäller säkerligen för Tommy Myllymäki och hans kolleger. Självklart kan man tävla i matlagning likaväl som i slalom. Men för att vinna behövs det lite tur också. Lycka till i Bocuse d’Or, Tommy. Och må bäste kock vinna.
